För att klara av det dagliga kriget började jag fantisera. Lägga upp planer för vad jag skulle vilja jobba med, vart jag skulle bo, bejaka styrkor och minimera svagheter - allt för att ge mig lite luft att andas med en blick framåt.
Jag har under mitt liv arbetat med många olika saker, där den gemensamma nämnaren har varit någon form av ansvarsposition. Det föreföll mig därför högst motbjudande att ta ett jobb som var mer lämpad för min situation, men som skulle vara själsligt och intellektuellt självmord. I det läget dök en affärsidé upp som skulle fungera mycket bra utifrån min situation.
Plötsligt kände jag blodet flöda igen, hjärna startades upp och inledde sin strukturering, humöret lite högre och en känsla av medvetenhet om nuet infann sig. Det ena leder alltid till det andra för mig; snart lagas det mat igen, målargrejarna kommer fram, det städas, det knullas, det sups. Inom en vecka hade jag klämt fram fem tavlor som jag för en gångs skull faktiskt tyckte om själv. Nu fanns det alla tecken på att jag var tillbaka i en manisk period med den så grymma påföljande depression hängandes över mitt redan överbelastade huvud.
Kom ut från sjukhuset i juni med diagnosen bipolär, svagare formen hypomani. En flickvän hade faktiskt för 4 år sedan uttryckt viss oro för att jag kunde vara drabbad, men jag avfärdade det som nonsens. Jag var bara lite deppad då.
Denna gång var det dock mycket värre och jag togs in, då jag hade klara självmordsplaner. “Hotades” med ECT, avböjde på det skarpaste, valde att ta Litium och antidepressiva medel istället. Efter många dagars konstant sömn började ett litet frö spira, kan inte direkt kalla det livslust, men det fick mig åtminstone ur sängen och äta mat med de andra “intagna”.
Sedan jag kom ut sprang jag runt som i dvala, började jobba direkt trots läkarens varningar. Pillren gjorde att jag var groggig och trött hela tiden. Jobbet kändes som daglig våldtäkt, kände mig smutsig när jag kom hem. Förhållandet med sambon var väldigt ansträngt, inte från hennes håll - hon hade hela tiden stöttat mig till 100 %, däremot var det min ovilja eller oförmåga att känna något för henne eller någon annan som gjorde situationen outhärdlig.
Det är kanske svårt att föreställa sig, men jag hade ingen känsla för mig själv, helt tomt, vilket gjorde att jag inte hade möjlighet att känna något för någon annan., vare sig min dotter eller sambo. Det i sin tur byggde på min ångest, skulle jag verkligen vara en så vedervärdig människa som inte ens kunde känna något positivt för nära och kära. Trots eländet flöt tiden på.
