Kom ut från sjukhuset i juni med diagnosen bipolär, svagare formen hypomani. En flickvän hade faktiskt för 4 år sedan uttryckt viss oro för att jag kunde vara drabbad, men jag avfärdade det som nonsens. Jag var bara lite deppad då.
Denna gång var det dock mycket värre och jag togs in, då jag hade klara självmordsplaner. “Hotades” med ECT, avböjde på det skarpaste, valde att ta Litium och antidepressiva medel istället. Efter många dagars konstant sömn började ett litet frö spira, kan inte direkt kalla det livslust, men det fick mig åtminstone ur sängen och äta mat med de andra “intagna”.
Sedan jag kom ut sprang jag runt som i dvala, började jobba direkt trots läkarens varningar. Pillren gjorde att jag var groggig och trött hela tiden. Jobbet kändes som daglig våldtäkt, kände mig smutsig när jag kom hem. Förhållandet med sambon var väldigt ansträngt, inte från hennes håll - hon hade hela tiden stöttat mig till 100 %, däremot var det min ovilja eller oförmåga att känna något för henne eller någon annan som gjorde situationen outhärdlig.
Det är kanske svårt att föreställa sig, men jag hade ingen känsla för mig själv, helt tomt, vilket gjorde att jag inte hade möjlighet att känna något för någon annan., vare sig min dotter eller sambo. Det i sin tur byggde på min ångest, skulle jag verkligen vara en så vedervärdig människa som inte ens kunde känna något positivt för nära och kära. Trots eländet flöt tiden på.
